Från Fagersta till Stockholm

Nu är årets andra festival, Way out west i Göteborg, avklarad. Tillsammans med Staffan, Janne och Klas blev det bilfärd från Stockholm till Göteborg i Torsdags. Av ett antal olika anledningar, där stövelletande nog var den största, så tog det närmare 8 timmar för oss att ta oss de 45 milen till Göteborg, vilket ledde till att vi tyvärr missade Buzzcocks klubbspelning. Tror dock inte vi hade lyckats se dom ändå, då det enligt uppgift var sjukt mycket folk som ville in. Bilfärden var i alla fall trevlig med Staffans fyndiga och välgjorde frågesport. Vid 12 tiden var vi framme i Göteborg, där vi efter några felkörningar mötte upp med Dennis som för tillfället är bosatt i Götet. Drog hem till honom och dumpade av grejerna, innan vi drog på ett riktigt sunkigt rockhak, men dom hade öl och stängde sent, så det fick duga. Efter lite fyllekäk så var vi hemma vid halv 6 tiden, så det blev inte så mycket sömn.



Sen på fredagen så började festivalen på riktigt och detta är min högst subjektiva uppfattning om spelningarna och festivalen i stort.

Fredagen:
Började med att se lite av Kenge Kenge, ett Kenyanskt folkband, trevliga rytmer, men blir lite enformigt. Sen såg vi väldigt lite av Iron & Wine innan vi tog oss en ölpaus. Sen var det dags för The Sonics, såg dock bara tre låtar innan jag och Dennis bestämde oss för att se Looptroop istället.



Looptroop hade en tämligen otacksam uppgift att spela så pass tidigt på en stor scen, dessutom var det dåligt med folk på spelningen så röjkänslan som dom hade på Peace and Love infann sig aldrig riktigt, men dom gjorde i alla fall sitt bästa. Bäst var Promoes freestyle om FRA. Betyg 3/5



Nästa spelning var Franz Ferdinand, vilket jag sett fram emot länge att få se. Och dom gjorde mig inte besviken utan levererade hits på löpande band och ett skönt röj. Stack lite innan spelningen vilket gjorde att jag missade favoritlåten "Outsiders", vilket var lite surt, men en bra spelning var det. Betyg 3/5.



Sen följde Sonic Youth, The National och Sigur Ros som jag inte koncentrerade mig tillräckligt på för att ge något utförligt utlåtande. The National var i alla fall riktigt bra, har tyvärr aldrig lyssnat på dom förut, vilket gör det lite svårt att bedöma dom rättvist. Sonic Youth var också bra, lite för mycket utsvävningar dock. Under Sigur Ros så satt vi antingen och drack öl och kollade eller stog och väntade på Broder Daniel, men det var en mäktig show.



Sedan följde den spelningen som jag sett fram emot absolut mest på festivalen. Broder Daniel, ett av mina absoluta favoritband genom tiderna och som har följt med mig under tonåren skulle göra sin sista konsert någonsin, för att hedra gitarristen Anders Göthberg som tog livet av sig i våras. Konserten var fullständigt magisk, har aldrig hört Broder Daniel så tajta förut och låtschemat kunde inte ha varit mycket bättre. Henrik röst var så där härligt halvfalsk och harmonierna satt precis som dom skulle. Känslosamt vart det också när Henrik hyllade Anders och publiken vrålade hans namn, medan tårarna och maskaran rann på pandatjejerna (och killarna?) längst fram vid scenen. Betyget kan inte bli något annat än 5/5.



Där slutade kvällen då alla var jävligt möra efter att ha stått en hel dag. Så vi struntade i att klubba och drog hem och sov i stället.

Lördagen började med att vi såg sista låten med Kelis, innan vi gick och såg Caesars i tältet. En bra spelning där de lite äldre hitsen var de som väckte mest glädje i publiken. Jocke Åhlund var på sällan skådat röj humör och tog åt sig det mesta av uppmärksamheten. Betyg 3/5.

Sen en liten rödvinspaus innan vi återvände till tältet och kollade på Silverbullit, jävligt mäktig spelning. Deras musik är som gjord för att spelas i ett tält. Missade tyvärr "Run" som dom körde i början av konserten. Betyg 4/5.

Såg sedan slutet på Lil' Kims konsert medan vi väntade på Håkan, vilket med största säkerhet var den sämsta spelningen på hela festivalen. Håkans spelning var precis vad man kunde vänta sig, energisk och känslosam och ett härligt publiktryck. Finns ingen svensk artist förutom Thåström som har ett sånt fantastiskt låtgalleri att välja mellan. Bäst var "känn ingen sorg för mig göteborg" som fick hemmapubliken helt lyrisk och den vackra avslutningen i "Det är så jag säger det". Betyg 4/5.

Direkt efter spelade Flaming Lips, har lyssnat lite för lite på dom, men deras scenshow var festivalens bästa. Med konfettiregn, dansande teletubbies, laserstrålar och sångaren som gör entre i en stor plastboll. Betyg 3/5 för spelningen och 5/5 för showen.

Sen kollade vi lite på Neil Young innan vi bestämde oss för att sticka på klubb, för att inte riskera att inte komma in. Väl där var det packat med folk, tog en halvtimme för att beställa öl. Men det var det värt, för på klubben spelade "Holy Fuck", som körde nån form av elektroniskrock med två synthare, bas och trummor. Vilket visade sig vara en mycket lyckad kombination som fick igång ett otroligt ös, betyg 4/5. När spelningen var klar så stannde vi tills klubben stängde vid 3, sen fyllekäk och hemfärd.

Igår var det dags för hemfärd efter en stadig brunch, på Café Tintin, för andra dagen i rad. Hemfärden gick sedan hyfsat bra, trots ett stundtals ihärdigt regnande. Var hemma vid halv 12 tiden på kvällen.

Sammantaget så har det varit en fantastisk helg i underbart sällskap. Andra året i rad på Way out west, och om inget oförutsett inträffar så blir det samma ska nästa år.